Så då har Thomas Quick via sitt nya ombud lämnat in en resningsansökan. Gott så. Frågan vi alla borde ställa oss är hur kunde det gå så snett från början.
En grundläggande princip i en rättstat är att man har rätt till ett ombud. syftet med det är ju inte att göda dessa ombud som vi i Sverige kallar advokater utan det ska vara en balans mellan de som anklagar, åklagare/polis med alla deras resurser och den åtalade. Detta är principen som gäller i alla rättstater.
I Sverige har dessutom advokater ett eget skrå med en egen sammanslutning, advokatsamfundet, som när man väl blir invald, kan leva gott på andras olycka. En som gjort detta är Claes Borgström. Denna man som arbetat som advokat har gjort en karriär att vara med i media och uttala sig om jämställdhet och senare också haft Jämo jobbet och är nu talesperson för (S) jämställdhetsfrågor och dessutom kollega till Thomas Bodström. Att Borgström nu så fatalt åsidosatt sina plikter som försvarare av Quick borde rendera ett avsked ur advokatsamfundet men detta är ju ett skrå som verkar hålla de egna bakom ryggen. I Quicks fall så negligerades allt som talades till hans fördel vilket framförallt är advokatens ansvar att lyfta fram men skuggan faller även tungt på korruptionsåklagaren Van der Kwast som
gjort karriär tack vare denna rättskandal.
En advokat som utmärker sig positivt är Pelle Svensson, denne blomkålsörade kämpe som stått upp för sina klienter hela tiden. Han var tidigt ute och kritiserade domarna och har kämpat i många år för att få klarhet i fallen.
I denna affär finns nu bara förlorare då de efterlevande till de offer som finns nu kanske inte kan få något avslut. Även i Da Costa fallet nu så brinner det under fötterna på åklagarna som handla det ärendet som dessutom riskerar att bli preskriberat.
Fram träder bilden av en politisk opportunist som skiter i sina klienter och ytterligare en kvarnsten runt Monas hals.
Media: AB, EX, DN, SVD, Dalatidningen, kriminalkanalen, 24, sr, DN1,
Bloggar: Rättsråttan, Aaron Israelson, Ipse Cogita,
