Ja, då har vi fått en ny chefredaktör på Expressen och han skriver lite på sin blogg. Det mest komiska med det hela är ju att Expressen som gjort sig kända för sin digitala censur nu vill slå ett slag för att dom ska citat: "Gärna lätt och underhållande, men ibland också tungt och seriöst. Det viktiga måste alltid ha sin plats, som bevakningen om Dawit Isaak." Sedan står det inte mer. Vad menar dom med tungt och seriöst?
Att tex. Liza marklund vecka efter vecka oemotsagd får lägga ut sina åsikter, trots att hon blivit påkommen med att inte bara förfalska en historia utan också aktivt medverkat till att historien kommit till är inget annat en skam, för henne personligen och Expressen som hennes megafon. Till exempel skulle Expressen kunna ge de drabbade en upprättelse, men det är tydligen för långt att åka ner till Oxelösund från Stockholm, bättre då att åka till Eritreas Ambassad på Lidingö och låtsas vara upprörda över stackars Dawait Isaak.
Att denna tidning skulle kunna producera något av journalistisk klass är nog bara en våt dröm hos den nya chefredaktören. Bara att inse att gammelmedia eller riktigmedia som Stormuffin Guillou kallar den, kommer att långsamt tyna bort i spännande reportage om silikonbröst ut, silikonbröst in, förlovningar och inte minst danstävlingar.
Det tragikomiska är ju att en av de despottad veckotidningsjournalist, Monica Antonsson, gjorde ensam hela scoopet om bluffmakaren Liza medan de fina journalisterna på Expressen ägnar sig åt skvaller i kvällstidningsformat. Hade det inte varit för Monicas egen blogg, några modiga frilansjournalister som tex. Gunilla Kinn, Ingrid Carlqvist, Ann Helena Rudberg och journalisterna på medierna i P1 så hade även denna historia sjunkit undan precis som Elisabeth Hermons bok Vingklippt.
Så Mattsson, det krävs nog mer än bara en puts på ytan för att renovera ert förtroende hos läsarna.
