Jan Guillou har fått kritik av Jan Henricson på Newsmill. Jan Guillou har inte helt överraskande kritiserat licensjakten på varg som jag skrivit om här, här och här. Jans jaktmetoder skiljer sig dramatiskt åt jämfört med flertalet Svenska jägare. Jan åker jorden runt och skjuter trofeer för att hänga på väggen. Denna typ av jakt är nog väldigt främmande för flertalet av oss och jag ska försöka definiera vad jag anser är en bra jägare.
Jakt är förvaltning av vilt och enda sättet att förvalta viltet är stor lokal kunskap om hur stor stam man har på sina egna marker och helst kunna känna igen individer. Enda möjligheten att göra detta är att som sagt ha egen mark eller vara med i ett jaktlag. I Guillous värld så är det de lokala guider han anlitar som är de riktiga jägarna som ägnat många timmar åt att lära känna sina egna marker.
I grabbarna på Fagerhult så dricks det en hel del och även om serien är gammal så är detta en styggelse och alkohol och jakt hör definitivt inte ihop och utvecklingen här är mycket positiv då unga jägare och ökningen av antalet kvinnor i jaktlagen gör att macho stämningen som de odlar i denna serie är på väg ut, tack och lov.
I Sverige jagar cirka 300.000 jägare vilket skiljer sig från övriga Europa att vi har en tradition av jakt för överlevnad och att jaga i jaktlag har vi gjort sedan åtminstone 4 miljoner år troligtvis längre. Denna tradition i Sverige har gjort att vi har kanske Europas bästa klövviltstam och viltkött bidrar aktivt till en bra kosthållning då köttet är av bra kvalite och dessutom har levt det bästa av liv innan skottet.
Att åka runt på köpta jakter med lokala guider är då enligt mig inte jakt utan mer skytte i skogen på levande djur.
Här lokalt är herrarna Guillou och Leif GW avskydda då de medverkat i köpejakter på statens mark vilket då indirekt stött stödutfodring av vildsvin vilka orsakar stor skada för de lokala bönderna.
Nu på ålderns höst så jagar Jan Guillou enbart räv enligt ett nyligen gjort reportage i tidningen land vilket nog visar att han har fallit offer för sin egen macho myt där han inte kan samsas i något jaktlag och inordna sig. Självdistans och humor kanske inte är denna herres signum liksom han inte är en jägare och kommer aldrig att bli.
Nej, han kanske inte är någon riktig jägare i den mån att en riktig jägare månar om naturen, viltet och den balans i vilken båda lever - och inte sina troféer. Absolut. Men han blir ur den synvinkeln unikt kvalificerad över vad som utgör en åtråvärd trofé och skrapar man bort personangreppen som flugit vitt och brett på bägge sidor i debatten så hamnar vi nog där ändå. Hur många av våra jägare är vettiga viltvårdare och hur många av dem sitter och polerar bössorna och dricker sprit. Jakt för gemenskap eller jakt för viltvård? Behöver vi 300 000 triggerhappy trottoarbönder? Är det inte dags att skärpa kraven för att bli jägare - med en välutbildad jägarklan behöver vi aldrig ingå i polemik att det hela egentligen handlar om att fixa ett vargskinn till gillestugan. Gissar jag på.
SvaraRaderaI princip håller jag med dig.
SvaraRaderaDet är en svår balansgång mellan viltvård och att upplåta jakt till människor som är villiga att betala. Alla är inte galningar men kanske heller inte viltvårdare i din mening.
För landsbygden är möjligheten att sälja en dag i skogen en viktig intäktskälla Tittar man på Scottland så omsätts det miljarder i jakten och kringaktiviteter såsom boende och mat.
Skall man sälja jakt krävs det tillgång på vilt som i sin tur kräver utsättning och/eller utfordring. Självklart hamnar man förr eller senare i det moraliska dilemmat kring jaktetik, viltskador etc.
Det går heller inte att komma i från det faktum att de stora jakträttsinnehavarna med viltmästare och jaktelever gjort väldigt mycket för våra viltstammar. Detta till glädje för många utanför den "inre" kretsen. Till skada för en del, självklart.
Du har tagit upp en svår och känslig fråga helt enkelt. Bravo!
Det finns inte enligt mig en motsättning mellan de som lokalt förvaltar sitt vilt och de som liksom Jan köper jakter för trofeens skull utan jag ville bara förtydliga min åsikt vem som som är den riktiga jägaren och det är den som har flest timmar i skogen eller TIS faktorn som jag kallar den. vi borde i AB Sverige bli bättre på att utnyttja vår fina natur med fler gästjägare.
SvaraRaderaSedan Garrett så har vi en tradition med allmogejakt i Sverige och jag vill nog vidhålla att den är bra ur alla synpunkter och vi ska nog passa oss för centraleuropas yrkesjägartradition som inte passar in i ett glesviltområde som Sverige är, norr om hallandsåsen. Vi har generellt sätt en mycket bra jägarkår med hög utbildningsnivå som gör ett bra jobb med att förvalta viltstammen.
Det skulle onekligen vara intressant att se lite fakta på just utbildningsnivåer för svenska jägare. Behöver vi alla 300 000? Är vi säkra på att den generella kunskapsnivån (om ekologi, biologi) är tillräckligt hög? Jag skulle ställa mig väldigt försiktig till ett sådant antagande. Kanske. Värt att undersöka, möjligen.
SvaraRaderaJaktens roll har ändrats men många av de som bedriver den som fritidssysselsättning ("den urbana jägaren") hänger inte med i samma tempo och vi når en ohälsosam polarisering som ställer saker på sin spets - mellan urbana områden och landsbygden. Andra konflikter kommer i fokus, det handlar inte om några vargpälsar här, egentligen, men vargars öden går att koppla till bilder av lik på snö och vips så har vi "folkstorm". Men den handlar om fel saker.
Nu ska jag sluta spamma din blogg ett tag :-)
Tvärtom Garrett så är det mycket uppskattat med lite tuggmotstånd som gör att man måste skärpa till sig.
SvaraRaderaSjälvklart så är jägarkåren inte homogen hur skulle den kunna vara det när vi är så många men argumenten har jag nog gått igenom ganska noga i de 3 bloggpostningar om ämnet vargjakt som jag gjort.
Visst kommer motsättningarna urbana människor mot oss på lander att växa eller rättare sagt de som inte lever nära naturen kontra de som gör det att växa i framtiden och vi kan ju se flera tecken på detta som tex. att MP är störst i Stockholms innerstad trots att det borde vara tvärtom. Städer är ekologiska katastrofer hur man än vrider och vänder på det.
Ett annat totalt självmål är den nyss utnämnda EU ministern, Birgitta Ohlsson som är/var en djurrättsaktivist och vegan samtidigt som hon äger en avelsmissbildat hund! Detta är totalt otänkbart för en äkta djurvän att dels ha en missbildad hund och dels tvinga in den i en storstadsmiljö.
Att döda ett djur eller rättare sagt förkorta livet på det är något mycket naturligt vilket vi tyvärr håller på att förlora känslan för vilket jag skrivit om i bloggposten döden, döden döden.